2010-03-30
Nyckelord: Okategoriserat

En artikelsamling om det amerikanska vårdsystemet, och om Barack Obamas försök att reformera systemet.

Ladda ner Något sådant vill vi inte ha (pdf, ca 33 sidor)

Läs förordet för lite mer information.

Nu stänger jag för nya artiklar

2009-06-23
Nyckelord: Okategoriserat

Den här sidan öppnades upp när min bok Så skulle det kunna bli kom ut i april 2008. Jag visste inte vilket intresse sidan skulle ha men det visade sig större än jag hade räknat med. Och det i sin tur har betytt att sidan har fått vara kvar längre än jag hade planerat. Enligt Statpress har runt 30 000 personer någon gång varit inne på sidan. Toppdagen var den 20 augusti 2008 med 1220 så kallade unika besök. Fortfarande görs 15-20 unika besök varje dag. Trots det väljer jag att nu stänga ner sidan för nya inlägg, i synnerhet eftersom jag för ett par månader sedan har öppnat upp en ny hemsida, karlhenrikpettersson.se , med ett bredare anslag. Skriver jag ett inlägg om vårdsystemet i fortsättningen, och det kommer jag säkert att göra, blir det på den nya sidan.

Tio mest lästa artiklarna

Att jag slutar att skriva nya inlägg betyder inte att sidan stängs ner. Den får ligga kvar åtminstone fram till årsskiftet 2009/2010. För den som är intresserad finns ändå ca 150 artiklar om vården och vårdsystemet att välja mellan (hittas lättast under ”Artiklar om”). En del av dessa är uppenbarligen mera populära än andra. Bortsett från ”Om Karl-Henrik Pettersson” och andra presentationssidor (liksom en del ”health care humor”-inslag som jag har tryfferat anrättningen med, tex Monty Python) är följande 10 artiklar de mest lästa:

Kommentera

Var passar privat vård? Det är den fråga politikerna borde försöka bli överens om.

2009-04-09
Nyckelord: Okategoriserat

Mer privat vård är temat för en debattartikel i Dagens Industri (9 apri 2009). Artikeln är skriven av Dag Andersson, VD för dialysföretaget Diaverum (tidigare Gambro Healthcare) och Patrik Ström vid Handelshögskolan i Göteborg. Diaverum har idag 185 dialyskliniker spridda över världen. Och det finns en stor marknad för privat dialysvård. I Italien är 25% av dialysvården privat, i Portugal 95%. Sverige är på den här punkten långt från toppen, det finns bara två privata dialyskliniker i landet, allt enligt artikeln. Andersson/Ström tycker att vi borde ha en större privat vårdsektor i Sverige, också inom specialistvården. Nischade privata vårdkoncerner med verksamhet i många länder kan komma åt skalekonomi som skulle kunna spara pengar åt beställarna, landstingen, utan att den medicinska kvaliteten drabbas. Men ”…medan övriga västeuropeiska länder framgångsrikt har privatiserat en stor del av denna typ av specialiserad service har Sverige låst fast sig vid en förlegad hälsovårdspolitik inriktad på offentlig förvaltning.” Artikeln doftar besvikelse. Oföretagsamma och ideologiskt påverkade politiker och tjänstemän ser inte vilka möjligheter som finns.

Är författarna rätt ute med sin kritik? Ja, talar vi om dialysverksamhet har de rätt. På de delar av vården där konkurrens och marknad passar, och dit hör dialys, finns det av allt att döma stora produktivitetsvinster att hämta om vården sköts privat vid en jämförelse med offentlig vård. I själva verket pekar det mesta på, inklusive viss empirisk forskning, att om ”passar”-kriteriet är uppfyllt ökar inte bara produktiviteten utan också patientnöjdheten och personaltrivseln (läs mera om det här).

De har också rätt i sin kritik mot politikerna. Problemet är att vi i Sverige under lång tid har haft en onyanserad och politiskt polariserad debatt om privat vård. En grupp politiker (höger) är för, en annan grupp (vänster) är mot. Men så enkel är inte frågan. Det politikerna borde göra istället är att diskutera vilka delar av vården som lämpar sig för en marknadslösning och vilka delar som inte gör det. Det är inte en omöjlig frågeställning. Tvärtom. Med ekonomisk analys, praktisk erfarenhet och sunt förnuft kan man ganska säkert slå fast vilka delar av sjukvården som skulle kunna privatiseras med stora vinster som följd för alla inblandade – skattebetalare, patienter, personal och vårdgivare. Det handlar om primärvården, omsorgsvården, standardiserad elektiv kirurgi och delar av den övriga planerbara specialistvården ( inklusive dialysverksamhet). Det berör alltsomallt storleksordningen 40% av den svenska sjukvården mätt i kostnader. Idag drivs kanske 12-14% av sjukvården privat. Det finns med andra ord ett stort expansionsutrymme för privat vård om den politiska viljan fanns.

Jag tycker alltså att debattörerna Andersson & Ström har en poäng. Här finns ett företag med svensk anknytning som framgångsrikt har expanderat internationellt inom en del av specialistsjukvården och därmed rimligen vet vad man sysslar med. Ändå har man inte lyckats på hemmaplan trots att den vård vi talar om, dialysverksamhet, alldeles uppenbart passar för privat vård och konkurrens. Det tyder på en för skattebetalarna kostsam politisk tröghet.

Kommentera

Vård på (o)lika villkor

2009-03-28
Nyckelord: Ersättningsmodeller, Närvård, Okategoriserat, Orättvisor i vården, Vårdval

Sveriges kommuner och landsting, SKL, kom igår med en rapport- Vård på (o)lika villkor – som vållade en viss mediauppståndelse. Rapporttiteln säger vad det handlar om. Till listan över de orättvisor som den svenska vården redan tidigare har visat enligt empiriska studier (”best practice” följs inte alltid, olika vård beroende på var man bor, kvinnor får ibland sämre vård än män, läs mera om det svenska vårdsystemets orättvisor här) kan vi nu lägga ytterligare en – du får som patient olika vård beroende på vem du är. Eller lite slarvigt sammanfattat – ju högre upp på den sociala rangskalan du står, desto bättre blir din vård.

Det är en ambitiös studie. Ändå är jag för min del inte särskilt imponerad. Mycket är anekdotiskt. Visst, det finns i rapporten en del empiriskt belagda exempel på vård på ojämlika villkor. Som att en arbetare med en viss typ av kranskärlsproblem inte lika ofta som en tjänsteman får genomgå så kallad revaskulering, något som Socialstyrelsen rekommenderar eftersom den relativa dödligheten minskas genom behandlingen (s 73). Men på det hela tycker jag att många, kanske de flesta, av de ojämlikhetsproblem som redovisas kan förklaras med att människor med högre utbildning, med större social kompetens, med ett bredare nätverk och med mer av andra resurser, inte minst tid och pengar, som ett genomsnitt kommer att få bättre vård än dem som inte uppfyller dessa kriterier. Liksom att de människor, oavsett social grupptillhörighet, som är mer ifrågasättande, mer aktiva, mindre auktoritetsbundna etc. också får en relativt bättre vård. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är en slags naturens egen oförrätt som vi får leva med.

När det är sagt måste samtidigt sägas att om vi inte ordnar vårt vårdsystem så att de socialt utsatta grupperna får en fair chans att få tillgång till vård och omsorg på samma villkor som andra grupper i samhället, ja då kommer naturligtvis de sociala orättvisorna i vården att öka. Den är troligt att den risken ökar om vi ökar inslaget av privata vårdgivare. Och kanske blir utmaningarna särskilt stora i primärvården. Rapporten är inlindad till obegriplighet på den här punkten. Eller vad sägs om följande:

Det vore kanske givande att titta på hälso och sjukvårdens organisation och struktur, bland annat den marknadsanpassning som för tillfället sker av vården eller vissa delar av den, för att se om den är anpassad för att ge vård på lika villkor. Man skulle till exempel kunna analysera hur väl olika marknadsmodeller rimmar med de rättvise- och prioriteringsprinciper som lades fram av Prioriteringsutredningen. I den analysen kan man bland annat fråga sig hur stor vikt efterfrågeprincipen ges i en viss marknadsmodell. (s 74)

En välvillig tolkning skulle vara att rapportförfattaren frågar sig om inte det finns risker för de socialt svaga grupperna med att införa en vårdvalsmodell (för det är väl vårdvalsmodellen man syftar på?) med ett stort inslag av privata vårdgivare, kort sagt att de problem som rapporten pekar på kan komma att förvärras om marknaden får större plats i vården.

Det är en relevant fråga som i grunden handlar om hur vårdvalsmodellens ersättningssystem utformas. Vi kan vara ganska säkra på att det inte räcker med en åldersjusterad vårdpeng. Ersättningen till vårdgivarna måste också spegla det sociala mönstret (var någonstans vårdcentralen ligger, de listade patienternas sociala tillhörighet, behovet av tolkhjälp etc.). Det är inte lätt att konstruera ett ”effektivt” ersättningssystem för vårdvalsmodellen, förmodligen finns det ingen annan metod än ”trial and error”. Men att social diskriminering automatiskt följer med ett ökat marknadsinslag i vården, till exempel via en vårdvalsmodell, håller jag inte med om.

Argumenten har jag utvecklat i Finns det en risk att vi med mer av vårdvalsmodeller ökar segregeringen i vården?

Kommentera

Man behöver inte vara en Einstein för att begripa att en vårdcentral i ett invandrartätt område har höga kostnader bara för att förstå vad patienterna försöker säga. Vårdval Stockholm har tagit till sig av kritiken

2008-09-02
Nyckelord: Okategoriserat, Vårdval

På dagens DN-debatt, ”Vårdval Stockholm har missgynnat invandrarna”, ägnar sig sjukvårdspolitikerna i Stockholms-alliansen åt självkritik. Jag tycker det skall applåderas. Man har lyssnat på den kritik som har funnits, och då menar jag inte bara den lite gnälliga kritiken från oppositionspartierna, socialdemokraterna och de andra, utan synpunkterna från den mer seriösa granskningen. Huvudbudskapet har varit att skall man få en väl fungerande vårdvalsmodell måste ersättningar till vårdgivarna bli mera differentierade än vad de hittills varit i Vårdval Stockholm – alltså inte bara efter ålder utan också efter sociala och etniska kriterier. Man behöver inte vara en Einstein för att förstå att en vårdcentral i ett invandrartätt område har höga kostnader bara för att förstå vad patienterna försöker säga. Mera pengar för tolkar är följaktligen ett av de sju förslag till ändring som alliansen nu vill genomföra. Man kan tycka att den insikten borde ha funnits från början.

En sak är ändå viktig att understryka – Vårdvalsmodellen är en av de viktigaste innovationer som gjorts i svensk sjukvård.

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

1 kommentar

Nu är det slut på sommaruppehållet för bloggen om det svenska vårdsystemet

2008-08-15
Nyckelord: Okategoriserat

Nu är det slut på sommaruppehållet för bloggen, efter ett par månaders ledighet öppnar den upp i morgon med ett inlägg om den politiska skandalen Maria Beroendecentrum. Bloggen startade när Så skulle det kunna bli kom från trycket i slutet av mars och sedan dess har jag publicerat ett 100-tal inlägg. Fram till midsommar besöktes bloggen av i genomsnitt knappa 50 ”unika” personer om dagen som tillsammans tittade på ungefär 150 sidor/artiklar per dag, fler i slutet av perioden än i början. I sommar när inget nytt har blivit skrivet har siffran sjunkit ner till ca 20 unika besökare om dagen som öppnat ett 60-tal inlägg. Det är väl ingen kioskvältare direkt men med tanke på inriktningen tycker jag att intresset är godkänt. Apropå inriktning och målgrupp skriver jag så här under ”Om sidan” till höger, det kan vara värt att upprepa:

Vem kan vara intresserad av den här sidan? Alla som är intresserade av hur det svenska vårdsystemet fungerar – och bör fungera – är det korta svaret. När jag för en tid sedan blev tillfrågad om målgruppen för Så skulle det kunna bli räknade jag upp följande: Departements- och myndighetsfolk som arbetar med vårdfrågor, rikspolitiker som är intresserade av vården, landstingspolitiker och högre -tjänstemän, vissa akademiker, vårdens opinionsbildare, en del journalister, några vårdföretagare och ett antal vårdanställda. Den gruppen borde vara intresserad också av bloggen. Men det är klart att det vore trevligt om en större grupp av vårdens anställda och några ur ”den intresserade allmänheten” också tyckte att det fanns något av värde för dem att hämta på sidan.

Det som jag hittills skrivit om finns i nyckelord (i bloggspråk kallat kategorier) sammanfattat under rubriken ”Artiklar om” här till höger. De flesta finns i kategorierna privat vård (15 artiklar), vårdsystem (13), vårdens finansiering (13) och många har också skrivits i kategorierna entreprenader, vårdval, rättvis vård, närvård och tandvård. Den gemensamma nämnaren är att de alla, liksom boken, handlar om hur vi skall ordna framtidens svenska vårdsystem så att det blir effektivare, rättvisare och vitalare än det vi har idag

Hur längre bloggen kommer att finnas med? Ja, det får vara en öppen fråga. Det beror på antalet framtida besökare och på vilken respons jag får på boken och bloggen, de två hänger ihop. Att boken redan på försommaren hade laddats ner av nästan 4000 personer är, tycker jag, enastående. Men när antalet unika besökare börjar sjunka, och när boken slutat laddas ner, då kommer bloggen att inte längre matas med nya artiklar. Den får ligga kvar men med tiden kommer den att självdö av inaktualitet. Och då stängs den.
Den dagen den sorgen.

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera