Att reformera det svenska vårdsystemet – Tiopunktslistan #6

2008-04-30
Nyckelord: Tiopunktslistan

Tiopunktslistan är en sammanfattning i tio punkter av vad jag tror behöver göras för att reformera det svenska vårdsystemet. Det finns i de tio punkterna ingen rangordning efter tyngd. Det är ett förslag till ett paket av politik för de politiker som vill göra förändringen till så låga kostnader som möjligt och med så gott resultat som möjligt. Inte så att alla punkterna måste genomföras samtidigt. Men skall de problem lösas som jag har beskrivit i inledningskapitlet i boken, då behöver politikerna ta sig an systemet, helhetsperspektivet – och det är ett förslag för den politiken som summeras i dessa tio punkter.

6. Primärvården bör privatiseras liksom de andra delar av vården där konkurrens på marknaden kan garanteras. Övriga delar av sjukvården bör ägas av det offentliga.
Den primära sjukvården bör utan undantag kunna privatiseras. Det är svårt att se några ekonomiska skäl eller rättviseskäl för att vårdcentraler och andra primärvårdsenheter skall ägas och drivas av det offentliga. Samma sak gäller för den standardiserade elektiva kirurgin (”fabrikskirurgin”) liksom för de övriga delar av den specialiserade sjukvården som har hög medicinsk tydlighet och är möjliga att administrativt planera. Och de medicinska stödfunktionerna (röntgen, laboratorier, anestesi, ambulanstransporter, vårdavdelningar etc.) har samma kännetecken, i första hand tydlighet och i många fall hög planerbarhet, som gör att den privata marknaden kan ta hand om denna produktion.
Å andra sidan bör övriga delar av sjukvården ägas av det offentliga. Offentligägda vårdföretag bör ha ansvaret också för driften om inte två basala kriterier är uppfyllda, att det finns konkurrens på marknaden i meningen att patienterna har realistiska alternativ att få sin vård hos en annan vårdgivare respektive att avtalet mellan beställaren, landstinget, och det privata vårdföretaget kan göras så enkelt och entydigt att kontrakts- och kontrollkostnaderna kan hållas låga. Underförstått finns ytterligare två kriterier som också måste vara uppfyllda – att fritt vårdval otvetydigt gäller och att patienten, eventuellt tillsammans med sin doktor, har en möjlighet att bedöma olika vårdgivares relativa medicinska kvalitet och tillgänglighet och vad (de tidigare) patienterna tycker om den vård de har fått.

Texten ovan är ett direkt citat från boken Så skulle det kunna bli, kapitel 6, s 165-166. Boken kan gratis laddas ner här.

Punkt #7 på listan presenteras i morgon

……………………………………………………………………

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Att reformera det svenska vårdsystemet – Tiopunktslistan #4

2008-04-29
Nyckelord: Tiopunktslistan

4. Samtliga förvaltningsstyrda akutsjukhus bör sättas på bolag
Förvaltning som organisation är i praktiken inte lämpad för modern produktion av kvalificerade tjänster. Förvaltningar har historiskt byggts just för att ”förvalta” i meningen administrera, motsatsen till vidareutveckla och nyskapa. Det är ingen tillfällighet att utrymmet för entreprenörskap och nytänkande är litet i en förvaltning. Det är med stor sannolikhet svårare att göra en förvaltning med sjukvårdsproduktion, till exempel ett stort akutsjukhus, till en dynamisk och vital arbetsplats än det är att göra det i ett lika stort bolagiserat akutsjukhus.
    Det finns empiriska studier som visar att en övergång till bolag från förvaltning ger stora fördelar vad gäller ledarskap, tydlighet, snabbhet i kommunikation och inte minst organisatorisk identitet. En sammanfattande rapport över de studier som har gjorts av bolagiseringen av Helsingborgs och Ängelholms sjukhus i början av 2000-talet, de båda sjukhusen var landstingsägda aktiebolag under tre år, finns i boken Sjukhus som bolag. Den helt överskuggande slutsatsen är att bolagiseringen av de båda sjukhusen var lyckad. Alla intressenter med undantag för läkarnas fackliga organisation i Helsingborg var positiva, eller mycket positiva, till de tre år som bolagiseringen varade (2000-2003).
    Det mest tankeväckande är att organisationsformen har så stor betydelse för att skapa identitet och därmed bland annat ökad personaltrivsel. Eller som författarna uttrycker sig när de sammanfattar sina resultat. ”Vi har lärt från Helsingborgs Lasarett AB och speciellt Ängelholms Sjukhus AB att det går att skapa en personalpolitik som gör att många av med arbetarna trivs, har en känsla för det egna sjukhuset och upplever en stark organisationsidentitet. Vidare går det att organisera sjukhuset så att man med utgångspunkt i en gemensam vision/målbild får en ökad produktivitet.”
   Andra studier bekräftar på det hela taget erfarenheterna från Helsingborg och Ängelholm. Så här formulerar sig författarna till en studie av bolagiseringen av S:t Görans sjukhus 1994, studien avser perioden 1994-2000, alltså tiden innan sjukhuset såldes till Bure. Det skapades som en följd av bolagiseringen ”en kollektiv ledning och en ökad tydlighet i befälsföringen över sjukvården. VD och ledningsgruppen skapade också ett resultatmedvetande bland personalen, ökad tydlighet i rapporteringen och en sammanhållen sjukhusidentitet som det var lätt för personalen att identifiera sig med i en svår tid. Vidare erbjöd bolagsformen en möjlighet för styrelsen, VD och ledningsgruppen att få arbetsro och att få ägna sig åt sakfrågor i stället för att bli indragna i alla möjliga och omöjliga frågor när det gäller politik och särintressen.”

Texten ovan är ett direkt citat från boken Så skulle det kunna bli, kapitel 6, s 163-164. Boken kan gratis laddas ner på här.

Problemen med förvaltningssjukhusen beskrivs något mera utförligt här.

Punkt #5 på listan presenteras i morgon.

…………………………………………………………………….

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Att reformera det svenska vårdsystemet – Tiopunktslistan# 3

2008-04-28
Nyckelord: Tiopunktslistan

3. Landstingen bör bli renodlade beställarorganisationer
Landstingen har idag principiellt två roller vad gäller vården. Den första är att efter bästa förmåga försöka ta reda på vilken vård medborgarna vill ha och behöver och sedan beställa och betala för den vården. Den andra rollen är vårdproducentens, det handlar om att i praktiken leverera det mesta av den vård som beställts. Räknat som andel av sjukvårdens samlade kostnader producerar de svenska landstingen idag i runda tal 85% av all vård.
    Med den här ordningen följer ett antal problem. Ett problem väger tyngre än andra – det går inte att hålla isär de två rollerna. Det finns sammanblandningsrisker med bristande konkurrens och lägre effektivitet som följd. Oliver Williamson, känd TCE-ekonom, har visat på att det i praktiken är omöjligt att ”in house”, i en och samma organisation, åstadkomma samma drivkrafter som om det är två organisatoriskt skilda parter som förhandlar. Anders Anell beskriver i en artikel, Swedish healthcare under pressure, förhållandena i de svenska landstingen. ”The personnel of both purchasers and providers were employed by the same organisation; and losses as well as gains across purchasers and providers were, in principle, the responsibility of the county council. In more than one county council, payments and other terms specified in the internal contracts were indeed altered with reference to changing conditions. This happened, for example, in Stockholm county council, as the central county council reduced payment levels retrospectively following an increase in the volume and cost of services. This decision to reduce payment levels, and the unwillingness among Stockholm providers to adapt to the ensuing demand for cost-cutting, led to conflicts between purchasers and providers…”
    Citatet är en konkretisering av Oliver Williamsons budskap som, förenklat sagt och överfört till svensk sjukvård, innebär att landstingen inte utan effektivitetsförluster kan vara både beställare och utförare. Eller uttryckt på annat sätt. Det är högst sannolikt att produktiviteten i den svenska vården skulle, allt annat lika, höjas väsentligt om beställaransvaret och utförandeansvaret utövades av två skilda organisationer.
    Ett tillägg är viktigt. De båda rollerna väger för en politiker olika tungt. Politikens viktigaste roll är att företräda medborgarna i det som behöver göras gemensamt. Rollen som producent är sekundär sett i politikens perspektiv. Statlig eller kommunal produktion av varor och tjänster skall naturligtvis bara förekomma om det av något skäl inte går att skapa en fungerande marknad. Eller om vi som medborgare själva, eller tillsammans med andra individer i företag av olika slag, inte förmår producera det vi önskar skall finnas tillgängligt.

Det faktum att jag anser att landstingen bör finnas kvar betyder inte att jag har en uppfattning om hur många landsting som behövs, endast att det för vården finns övertygande argument för en ”regionkommunal” nivå. Och det har redan antytts att det också finns rationella skäl för att behålla ett system med tre beskattningsnivåer. Alla tycker inte så idag. Det finns politiska partier med partikongressbeslut på att avskaffa landstingen och ersätta landstingsskatten med en statlig hälsoskatt (moderaterna). Att jag har kommit till slutsatsen att landstingen som beställare och finansiär av vård har en väsentlig roll att spela i ett framtida vårdsystem har tre grunder. Först, det vi redan har antytt, att ett modernt vårdsystem bör ha en regional förankring bland annat för att den förebyggande vården skall bli så effektiv som möjligt och för att regionalt samordna sjukvårdens tre ben, primärvården, den öppna specialistsjukvården och den specialiserade slutna sjukvården. Parentetiskt blir det senare ett starkt argument mot den som vill ge kommunerna ansvaret för primärvården. Den moderna svenska närsjukvården med både primär sjukvård och öppen specialistsjukvård förutsätter en regional samordning som en normalstor primärkommun inte klarar av.
För det andra det självklara att det finns stor vårdsystemkompetens i landstingen som det skulle vara mycket kostsamt för samhället att splittra upp.
För det tredje, och helt avgörande, behövs enligt min mening landstingen för att ”många blommor skall blomma”. Det är lätt att vara kritisk mot en del av de företeelser som landstingen rår över. Men å andra sidan är det ofrånkomligt att inte bli imponerad av den mångfald i initiativ och åtgärder som landstingen visar upp. Och eftersom det är rimligt att utgå från att ett framtida effektivt vårdsystem måste vara kreativt, flexibelt och entreprenöriellt är pluralism i vårdens beställarfunktion antagligen avgörande för att vi också skall kunna åstadkomma det.

Texten ovan är ett direkt citat från boken Så skulle det kunna bli, kapitel 6, s 161-163. Boken kan gratis laddas ner här.

Punkt #4 på listan presenteras i morgon.

…………………………………………………………………..

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Att reformera det svenska vårdsystemet – Tiopunktslistan# 2

2008-04-27
Nyckelord: Tiopunktslistan

2. Ett antal basala spelregler för vården, däribland fritt vårdval, bör lagfästas

Det finns tecken på att de spelregler som styr den svenska vården, och inte minst vad som gäller för patienten, är otydliga. Statens styrning är i första hand ”mjuk” och indirekt och metoderna som används är flera – särskilda statliga bidrag till landstingen (som till exempel för att korta vårdköerna), överenskommelser mellan regeringen och SKL (som för vårdgarantin), nationella samordnare (som inom psykiatrin), handlingsplaner etc. Mera sällan förekommer normerande styrning. Denna mjuka styrmodell är, som Ansvarskommittén försiktigt uttrycker sig, ”inte oproblematisk”. Den blir gärna kortsiktig, och oklar för huvudmännen – vad är bindande och vad är inte bindande? – och för patienterna.
    Landstingen har därutöver en egen nationell samordning. Också här kan det råda oklarheter. De så kallade rekommendationer som SKL då och då beslutar om stannar ibland på pappret. Vissa landsting följer vad man kommit överens om, andra gör det inte, ytterligare andra gör det i ord men inte i praktiken. Landstingens rekommendation om valfrihet från 1989, upprepad tio år senare, kan vara ett exempel. Den innebar bland annat att patienterna fick rätten att, om de hade remiss, välja specialiserad sjukvård var som helst i landet, alltså över den egna landstingsgränsen. Att denna förordade valfrihet aldrig fungerat särskilt bra är de flesta iakttagare ense om.
    Det är oacceptabelt att en så grundläggande fråga som patientens fria vårdval skall kunna tolkas på ett sätt i en del av landet och på ett annat sätt i en annan del av landet. Det rimmar illa med vad de flesta människor menar med rättvis vård.
    Konkurrensverket har nyligen föreslagit att en lagfäst valfrihet för patienten bör införas vad gäller primärvård och viss hemtjänst. Det är, bildligt talat, ett halvfullt glas. För att osäkerhet och otydlighet skall kunna elimineras både för patienter och vårdgivare bör lagen om valfrihet vara generell. Konkurrensverket tycker att det är olämpligt att valfriheten skall avse också den specialiserade sjukvården eftersom ”…denna typ av verksamhet omfattas av betydande stordrifts- och samproduktionsfördelar” och eftersom ”…få aktörer tenderar att etablera sig på sådana marknader”. Vilka grunder har verket för dessa påståenden? Jag har konstaterat att det finns flera vårdföretag som redan idag har etablerat sig inom specialiserad sjukvård och driver verksamheten ekonomiskt framgångsrikt i konkurrens med offentliga vårdgivare. Och antagligen finns det många fler privata företag som skulle vilja etablera sig inom specialiserad sjukvård om den friheten fanns.
    Den samlade bilden blir att den nationella samordningen bör göras tydligare. Det bör ske genom lag eller förordning, i vart fall vad avser vissa grundläggande spelregler som patienters fria vårdval och sannolikt också i ett antal andra avseenden (vilket Ansvarskommittén har visat att det finns behov av).

Texten ovan är ett direkt citat från boken Så skulle det kunna bli, kapitel 6, s 160-161. Boken kan gratis laddas ner här.

Punkt #3 på listan presenteras i morgon.

………………………………………………………………….

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Att reformera det svenska vårdsystemet – Tiopunktslistan#1

2008-04-26
Nyckelord: Tiopunktslistan

1. Den svenska vården bör även fortsättningsvis vara skattefinansierad.
Den här punkten är en påminnelse om den grundläggande förutsättningen för diskussionen i boken att vården, liksom hittills, till sin helt dominerande del skall vara skattefinansierad.

Det ställningstagandet leder över till frågan om hur skattemodellen skall utformas, här bara en kort anmärkning.
    Ett grundläggande mål för skattemodellen borde vara bästa möjliga riskutjämning i försäkringsteknisk mening, vilket talar för en statlig hälsoskatt. Men målet bör också vara att skapa incitament att hushålla med de resurser vi som skattebetalare sätter av till vården. Det behöver med andra ord skapas en ordning som sätter press på den som beställer den skattefinansierade vården att få ut mesta möjliga vård för pengarna, och som skapar drivkrafter att arbeta preventivt med hälsofrämjande åtgärder. Det blir ett argument för ett decentraliserat skatteuttag, för att skatten tas ut på landstingsnivå. (Jag anser att landstingen bör vara kvar med ett beställaransvar. Argumenten för det skall jag återkomma till om ett ögonblick, se punkt #3.)
    En tänkbar modell där dessa både syften vägs samman skulle kunna vara att varje landsting årligen förfogar över ett belopp i form av en nationellt fastställd riskjusterad per capita-ersättning för det antal medborgare som är mantalsskrivna i regionen, ett belopp som exempelvis till 80% är finansierat genom statlig skatt, till resterande 20% genom landstingsskatt. Det skulle ge ett stort inslag av önskvärd riskutjämning mellan olika inkomster och vårdbehov (och därmed ett minskat behov av skatteutjämning), och det skulle skapa drivkrafter regionalt att handla upp så mycket vård som möjligt för de skattemedel som stod till förfogande och att se till att hälsoläget bland de egna medborgarna var gott.
     Det faller utanför den här skriftens ramar att ytterligare fördjupa diskussionen om olika vårdskattemodeller.

Texten ovan är ett direkt citat från boken Så skulle det kunna bli, kapitel 6, s 159-160. Boken kan gratis laddas ner här.

Punkt #2 på listan presenteras i morgon.

…………………………………………………………………..

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Funderingar kring hur förhållandet mellan den specialiserade sjukvården och närvården kommer att se ut i framtiden (2025)

2008-04-25
Nyckelord: Funderingar, Närvård

”Funderingar” står här för idéer om förändringar i vårdsystemet och vårdens organisation som kanske inte är tillräckligt genomarbetade och välgrundade för att få fotfäste i den allmänna vårddebatten, men nog intressanta och viktiga för att ta upp till diskussion.

Det är troligt att vi under de kommande 2-3 decennierna kommer att få se en grundläggande strukturförändring i hälso- och sjukvårdssystemet i meningen en tyngdpunktsförskjutning från sjukvård mot hälsovård, från botande mot prevention, från specialiserad sluten sjukvård i stora sjukhusanläggningar till vitt spridd allmänsjukvård, inklusive specialläkarvård, i olika former av närvård. Jag skulle tro att denna förskjutning kommer vi att kunna se hur vi än mäter den – i vad som finns i människors och politikers fokus, i massmediaintresset, i antal läkare och annan sjukvårdspersonal, i övrig resursåtgång etc.
Vilka är drivkrafterna som styr den här utvecklingen? Ja, det finns ett antal krafter som verkar:

*Hälsovårdens ökade politiska tyngd. Den växande insikten att hälsovård sannolikt är den vårdinvestering som ger högst avkastning verkar ha slagit rot i breda medborgarlager och hos politikerna. Det är exempelvis slående att när man läser de senaste partimotionerna om vården ägnar nästan alla partier, och det är ingen skillnad mellan höger och vänster, en mycket stor del av utrymmet åt hälsovården – och relativt sett mindre åt sjukvården.

*En ökad insikt om att närsjukvård kan, allt annat lika, ge bättre vårdresultat än specialistfokuserad vård/sjukhusvård. En uppmärksammad studie av den så kallade veteransjukvården i USA visar att när patienterna till följd av en omorganisation i stället för sjukhusvård ”tvingades” att utnyttja en utbyggd primärvård förbättrades vårdresultaten. Den övergripande slutsatsen sammanfattas på följande sätt: “…less care was consistent with both better care and better outcomes.”( Se Fisher, E. S., 2003, ”Medical Care – I s More Always Better?”, The New England Journal of Medicine, Volume 349, No. 11, October 23, 2003)

*De stora sjukdomarna kommer att, relativt sett, ta mindre av sjukvårdens resurser i anspråk (och följaktligen ökar närvårdens relativa betydelse). Det är många som tror att den medicinska teknologin inom de närmaste decennierna står inför en revolution, en omdaning så djupgående att vi får gå långt tillbaka i den medicinska historien för att hitta något som kan jämföras i styrka. Det säger till exempel Nobelpristagaren i medicin Lee Hartwell, han talar om ett paradigmskifte, den medicinska tyngdpunkten kommer att steg för steg förskjutas från terapi mot primärprevention, från sjukvård mot hälsovård. Vad det betyder konkret? Ja, det anses inte orealistiskt att vi kan komma att drastiskt reducera de tre stora dödorsakerna i det västerländska samhället, cancer, hjärtinfarkt och stroke. Eller som Andy Kessler i sin högst personliga The End of Medicine (HarperCollins Publishers, New York, 2006) med humor formulerar framtiden:

”Your scan shows plaque. You might want to have it re¬moved. Call 1-800-ROTO-ROOTER.” ”You’ve got this protein in your blood, you probably have cancer. Let’s find it and zap it.”

*Demografin flyttar tyngdpunkten till närvården. Det är så gott som säkert att i OECD-länderna kommer medborgarna att leva längre om 2-3 decennier. Det betyder inte nödvändigtvis mer sjukvård, däremot mer äldrevård, särskilt omsorgsvård. Det sätter fokus på närvården.

Det finns också några drivkrafter som är mera av psykologisk art:

*Medborgaren är mer intresserad av hälsa än av sjukdom. Det kan man givetvis i en trivial mening hävda att människan är per definition. Men det är uppenbart att hälsoperspektivet idag engagerar oss långt mer än för bara ett par decennier sedan.

*Närvården är lämpad för entreprenörskap. Tittar man närmare på vad som sker inom närvården idag (den primära sjukvården, tandvården, hälsovården och omsorgsvården) är dynamiken påtaglig. Närsjukvården utvecklas med nya företag och organisationsformer (hemsjukvård, egenvård etc.). Företagshälsovården är i fokus genom specialiserade företag som säljer sina tjänster till företag och myndigheter. Inom äldrevården finns många små entreprenörer och också stora omsorgsföretag som snabbt tar marknad från den offentliga omsorgsvården etc.
Företagande och entreprenörskap drar till sig människors intresse, det skapas en slags vitalitet som smittar.

Till det kommer en specifikt svensk drivkraft:

*Sverige har en av världens mest specialistinriktade vårdsystem. Vid en jämförelse mellan Sverige och Kalifornien (Kaiser) visade det sig exempelvis att Sverige har fler specialisteresurser per 100 000 invånare och då skall man komma ihåg att USA brukar anses ha en ”specialisttät” sjukvård.

Om den här analysen är korrekt kommer det att skapas starka drivkrafter från sjukvård mot hälsovård, från botande mot prevention, från specialiserad sluten sjukvård i stora sjukhusanläggningar till vidare spridd allmänsjukvård etc.

……………………………………………………………………

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

Hälsovård m Japan

2008-04-17
Nyckelord: Bagatell

Kommentera

Mördande reklam II

2008-04-14
Nyckelord: Bagatell

Kommentera

Mördande reklam

2008-04-10
Nyckelord: Bagatell

Kommentera

PC Jersild, Sveriges intressantaste vårddebattör?

2008-04-08
Nyckelord: Vårdens problem

Jag tycker att PC Jersild är en av Sveriges intressantaste vårddebattörer, kanske den mest läsvärda. Han skriver konkret, påläst och systemfokuserat. Den här tänkvärda texten, för att ta ett exempel, är hämtad från hans kolumn i DN den 18 november 2006.

En av pionjärerna inom svensk epidemiologi, Erik Allander (1932-99), myntade på sin tid begreppet vårdmagnet. Han menade att sjukhus kan dra till sig patienter som magneten järnfilspån. Konsumtionen av sjukvård styrs då inte av behovet utan av tillgången, utbudet. Den tillgången kan göras hur stor som helst utan att efterfrågan någonsin mättas. Medicinen riskerar aldrig att bli arbetslös.
    Tidskriften Newsweek tar i sitt temanummer ”Health for Life” (30 oktober 2006) bland annat upp magnetfrågan: vilket är sambandet mellan utbud och resultat – och är det alltid till patientens fördel med mycket god tillgång till avancerad vård? Eller kan det rent av vara skadligt?
    Två amerikanska forskare, John Wennberg och Elliot Fisher, delade in USA i 307 sjukhusområden. Därefter tog de reda på hur många patienter med försäkringen Medicare, som fått specialiserad vård. Till de åtgärder som mättes hördes avancerad kirurgi som bypassoperationer, galloperationer, bröstoperationer, ryggoperationer och prostataoperationer.
    Resultatet var förbluffande. I de områden där den medicinska aktiviteten var som högst var det tio gånger så vanligt med prostataoperationer, sju gånger så vanligt med hjärtoperationer och sex gånger så vanligt med ryggoperationer jämfört med de lågaktiva områdena. Det finns förstås en rad logiska orsaker till att vårdkonsumtionen varierar, inte minst andelen äldre. Men när forskarna tog hänsyn till sådana faktorer, kvarstod ändå betydande skillnader.
I nästa steg tog man reda på resultatet: var det så att de grupper som fått mycket vård mådde bättre? Inte självklart. När man mätte en rad hälsovariabler var människorna många gånger faktiskt friskare i områden med låg vårdaktivitet. I stället kunde en betydande del av de många medicinska ingreppen förklaras med god tillgång på specialister och vad de kallar den ”medicinska kulturen”. Kulturen består i att doktorerna slentrianmässigt gör det som de alltid brukat göra. I USA tar man till kniven, i Frankrike är det strålbehandling som gäller.

För att minska överkonsumtionen rekommenderar Wennberg och Fisher att man ökar patientinflytandet och informationen. En operation kan givetvis vara det rätta valet – men först måste man noga gå igenom alternativen och gärna sova på saken. Det finns ett gammalt fint uttryck inom medicinen, att expektera, att vänta och se.

Det här är nog också ett av den svenska vårdens problem. Man skulle kanske kunna kalla det ”specialistifiering”? Det är paradoxalt nog ett rättviseproblem.

……………………………………………………………………

Vill du prenumerera på sidan (=du får ett email när det publiceras nya artiklar) fyll i din email-adress här:

Kommentera

keep looking »