Vård på (o)lika villkor

2009-03-28
Nyckelord: Ersättningsmodeller, Närvård, Okategoriserat, Orättvisor i vården, Vårdval

Sveriges kommuner och landsting, SKL, kom igår med en rapport- Vård på (o)lika villkor – som vållade en viss mediauppståndelse. Rapporttiteln säger vad det handlar om. Till listan över de orättvisor som den svenska vården redan tidigare har visat enligt empiriska studier (”best practice” följs inte alltid, olika vård beroende på var man bor, kvinnor får ibland sämre vård än män, läs mera om det svenska vårdsystemets orättvisor här) kan vi nu lägga ytterligare en – du får som patient olika vård beroende på vem du är. Eller lite slarvigt sammanfattat – ju högre upp på den sociala rangskalan du står, desto bättre blir din vård.

Det är en ambitiös studie. Ändå är jag för min del inte särskilt imponerad. Mycket är anekdotiskt. Visst, det finns i rapporten en del empiriskt belagda exempel på vård på ojämlika villkor. Som att en arbetare med en viss typ av kranskärlsproblem inte lika ofta som en tjänsteman får genomgå så kallad revaskulering, något som Socialstyrelsen rekommenderar eftersom den relativa dödligheten minskas genom behandlingen (s 73). Men på det hela tycker jag att många, kanske de flesta, av de ojämlikhetsproblem som redovisas kan förklaras med att människor med högre utbildning, med större social kompetens, med ett bredare nätverk och med mer av andra resurser, inte minst tid och pengar, som ett genomsnitt kommer att få bättre vård än dem som inte uppfyller dessa kriterier. Liksom att de människor, oavsett social grupptillhörighet, som är mer ifrågasättande, mer aktiva, mindre auktoritetsbundna etc. också får en relativt bättre vård. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är en slags naturens egen oförrätt som vi får leva med.

När det är sagt måste samtidigt sägas att om vi inte ordnar vårt vårdsystem så att de socialt utsatta grupperna får en fair chans att få tillgång till vård och omsorg på samma villkor som andra grupper i samhället, ja då kommer naturligtvis de sociala orättvisorna i vården att öka. Den är troligt att den risken ökar om vi ökar inslaget av privata vårdgivare. Och kanske blir utmaningarna särskilt stora i primärvården. Rapporten är inlindad till obegriplighet på den här punkten. Eller vad sägs om följande:

Det vore kanske givande att titta på hälso och sjukvårdens organisation och struktur, bland annat den marknadsanpassning som för tillfället sker av vården eller vissa delar av den, för att se om den är anpassad för att ge vård på lika villkor. Man skulle till exempel kunna analysera hur väl olika marknadsmodeller rimmar med de rättvise- och prioriteringsprinciper som lades fram av Prioriteringsutredningen. I den analysen kan man bland annat fråga sig hur stor vikt efterfrågeprincipen ges i en viss marknadsmodell. (s 74)

En välvillig tolkning skulle vara att rapportförfattaren frågar sig om inte det finns risker för de socialt svaga grupperna med att införa en vårdvalsmodell (för det är väl vårdvalsmodellen man syftar på?) med ett stort inslag av privata vårdgivare, kort sagt att de problem som rapporten pekar på kan komma att förvärras om marknaden får större plats i vården.

Det är en relevant fråga som i grunden handlar om hur vårdvalsmodellens ersättningssystem utformas. Vi kan vara ganska säkra på att det inte räcker med en åldersjusterad vårdpeng. Ersättningen till vårdgivarna måste också spegla det sociala mönstret (var någonstans vårdcentralen ligger, de listade patienternas sociala tillhörighet, behovet av tolkhjälp etc.). Det är inte lätt att konstruera ett ”effektivt” ersättningssystem för vårdvalsmodellen, förmodligen finns det ingen annan metod än ”trial and error”. Men att social diskriminering automatiskt följer med ett ökat marknadsinslag i vården, till exempel via en vårdvalsmodell, håller jag inte med om.

Argumenten har jag utvecklat i Finns det en risk att vi med mer av vårdvalsmodeller ökar segregeringen i vården?

Kommentera