Det var doktorerna som en gång såg till att USA inte fick ett allmänt, nationellt sjukförsäkringssystem

2009-04-24
Nyckelord: Politiskt generade problem, Vårdens finansiering, Vårdsystem

Paul Krugman, förra årets Nobelpristagare i ekonomi, kom 2007 med en personlig och tankeväckande bok om den moderna USAs politisk-ekonomiska historia (Krugman, P. , 2007, The Conscience of a Liberal, Norton & Company, New York). Han beskriver där hur det kom sig att Harry Truman, USAs president åren efter andra världskriget, inte lyckades driva igenom sin sjukvårdsreform, i praktiken ett ”single payer”-system liknande det som idag finns i bland annat Kanada. Så här beskriver Krugman tilldragelsen:

In 1946 Truman proposed a system of national health insurance that would have created a single-payer system comparable to the Canadian system today. His chances of pushing the plan through initially looked good. Indeed, it would have been much easier to establish national health insurance in the 1940s than it would today. Total spending on health care in 1946 was only 4.1 percent of GDP, compared with more than 16 percent of GDP now. Also, since private health insurance was still a relatively undeveloped industry in the forties, insurance companies weren’t the powerful interest group they are now. The pharmaceutical lobby wouldn’t become a major force until the 1980s. Meanwhile public opinion in 1946 was strongly in favor of guaranteed health insurance.

But Truman’s effort failed. Much of the responsibility for that failure lies with the American Medical Association, which spent $5 million opposing Truman’s plan; adjusting for the size of the economy, that’s equivalent to $200 million today. In a blatant abuse the doctor-patient relationship, the AMA enlisted family doc to speak to their patients in its effort to block national insurance ostracized doctors who supported Truman’s plan, even to the extent of urging that they be denied hospital privileges. It’s shocking even now to read how doctors were told to lecture their patients on evils of ‘socialized medicine.’ (s 67-68)

Historien talar bra för sig själv.

Kommentera

Ett digitaliserat vårdsystem – är det dags för ett genombrott?

2009-04-19
Nyckelord: Låg effektivitet i vården, Vårdsystem, ny teknologi

I senaste numret av Economist (April 18th, 2009) finns en längre artikelserie om ”health care and technology”. Dessa Economists specialrapporter är alltid ”front line knowledge”, välskrivna och tankeväckande. Så också den här. Det handlar om vad modern digitalteknik kan åstadkomma för vården i form av effektivare medicinsk behandling, kostnadsbesparing, och inte minst viktigt, ökad patientmedverkan. Varför skall tex patienten inte ha full tillgång till sin journal? Den nya digitala tekniken gör det möjligt på ett helt nytt sätt, och det kan öppna för en effektivare vård och för nya samarbetsformer patient-läkare.

Ny revolutionerande teknologi har aviserats många gånger tidigare när det gäller vården – men ofta bidde det bara en tumme . Economist menar att den här gången är det nog allvar, vården i den utvecklade delen av världen står inför en verklig take off när det gäller digitaliseringen. Men det är ingen revolution, snarare ”reformation” – och den kan vara nog så genomgripande. Eller som en brittisk läkare uttryckte saken i British Medical Journal, som ägnade ett helt nummer nyligen åt digitaliserad vård:

Traditional paternalistic relationships between patients and doctors are being undermined in much the same way as the religious Reformation of the 16th century empowered the laity and threatened the 1 000-year-old hierarchy of the Catholic church in Europe. The Reformation had irreversible consequences for Western society; the implications of the health care reformation could also be profound.

Här kan man lyssna på en intervju med den huvudansvarige redaktören för Healthcare and technology-rapporten (16 minuter). Intressant!

Kommentera

Var passar privat vård? Det är den fråga politikerna borde försöka bli överens om.

2009-04-09
Nyckelord: Okategoriserat

Mer privat vård är temat för en debattartikel i Dagens Industri (9 apri 2009). Artikeln är skriven av Dag Andersson, VD för dialysföretaget Diaverum (tidigare Gambro Healthcare) och Patrik Ström vid Handelshögskolan i Göteborg. Diaverum har idag 185 dialyskliniker spridda över världen. Och det finns en stor marknad för privat dialysvård. I Italien är 25% av dialysvården privat, i Portugal 95%. Sverige är på den här punkten långt från toppen, det finns bara två privata dialyskliniker i landet, allt enligt artikeln. Andersson/Ström tycker att vi borde ha en större privat vårdsektor i Sverige, också inom specialistvården. Nischade privata vårdkoncerner med verksamhet i många länder kan komma åt skalekonomi som skulle kunna spara pengar åt beställarna, landstingen, utan att den medicinska kvaliteten drabbas. Men ”…medan övriga västeuropeiska länder framgångsrikt har privatiserat en stor del av denna typ av specialiserad service har Sverige låst fast sig vid en förlegad hälsovårdspolitik inriktad på offentlig förvaltning.” Artikeln doftar besvikelse. Oföretagsamma och ideologiskt påverkade politiker och tjänstemän ser inte vilka möjligheter som finns.

Är författarna rätt ute med sin kritik? Ja, talar vi om dialysverksamhet har de rätt. På de delar av vården där konkurrens och marknad passar, och dit hör dialys, finns det av allt att döma stora produktivitetsvinster att hämta om vården sköts privat vid en jämförelse med offentlig vård. I själva verket pekar det mesta på, inklusive viss empirisk forskning, att om ”passar”-kriteriet är uppfyllt ökar inte bara produktiviteten utan också patientnöjdheten och personaltrivseln (läs mera om det här).

De har också rätt i sin kritik mot politikerna. Problemet är att vi i Sverige under lång tid har haft en onyanserad och politiskt polariserad debatt om privat vård. En grupp politiker (höger) är för, en annan grupp (vänster) är mot. Men så enkel är inte frågan. Det politikerna borde göra istället är att diskutera vilka delar av vården som lämpar sig för en marknadslösning och vilka delar som inte gör det. Det är inte en omöjlig frågeställning. Tvärtom. Med ekonomisk analys, praktisk erfarenhet och sunt förnuft kan man ganska säkert slå fast vilka delar av sjukvården som skulle kunna privatiseras med stora vinster som följd för alla inblandade – skattebetalare, patienter, personal och vårdgivare. Det handlar om primärvården, omsorgsvården, standardiserad elektiv kirurgi och delar av den övriga planerbara specialistvården ( inklusive dialysverksamhet). Det berör alltsomallt storleksordningen 40% av den svenska sjukvården mätt i kostnader. Idag drivs kanske 12-14% av sjukvården privat. Det finns med andra ord ett stort expansionsutrymme för privat vård om den politiska viljan fanns.

Jag tycker alltså att debattörerna Andersson & Ström har en poäng. Här finns ett företag med svensk anknytning som framgångsrikt har expanderat internationellt inom en del av specialistsjukvården och därmed rimligen vet vad man sysslar med. Ändå har man inte lyckats på hemmaplan trots att den vård vi talar om, dialysverksamhet, alldeles uppenbart passar för privat vård och konkurrens. Det tyder på en för skattebetalarna kostsam politisk tröghet.

Kommentera